Visst hade jag en betydligt jobbigare säsong än förra. Och visst kände jag mig ensam flera gånger. Och jag hade mer dåligt samvete för att vara ifrån familjen. Och jag saknade framför allt så många från den första säsongen. Men. MEN att man ändå fick bo på ett så vackert ställe vägde upp allt. Och visst fanns det så många härliga personer som gjorde ens dagar.
Jag kommer ihåg gråtattacken i kupén i tåget iväg från St. Anton, efter jag vinkat av alla på perrongen. Då när alla insåg att säsongen faktiskt var slut. Och jag hade ingen förmåga till att känna sorg på morgonen eftersom jag kände mig så färdig med St. Anton. Jag kunde knappt vänta på att få sätta mig på tåget, till semester, till Saalbach där världens bästa Emelie väntade! Jag tror alla dom andra såg hur dåligt jag mådde de sista veckorna, men ingen vågade säga någonting, för om jag skulle bryta ihop, så skulle hela gruppen bryta ihop. För det var ju så det faktiskt var, i vår lilla grupp. Jag blev på något sätt "mamman" i gruppen. Som fick lyssna på allas problem med varandra. Så när jag vinkade av alla på perrongen så kändes det som jag vinkade av "mina små barn". Och så började gråtattacken där i kupén bland ett gammalt par och en mamma och son. För jag grät inte så mycket av saknad. Utan av lättnad. Jag hade klarat det! Jag hade klarat den sista tiden, då jag bara jobbade och det enda som var viktigt var att jag gjorde ett bra jävla guidejobb. Och så äntligen var jag färdig och skulle få ha en hel vecka i Saalbach med Emelie, och bara få göra vad fan jag ville. Efter gråtattacken och lite chokladpraliner som jag fick av det urgulliga gamla paret, så kunde jag tillslut slappna av och njuta av kanske den finaste tågturen jag haft i mitt liv. ÅK TÅG BLAND ALPERNA, HÖR NI DET??? Så kom jag fram till Saalbach efter 4 timmar och var som pånyttfödd. All jobbångest och trötthet hade släppt och semeser-Sanne hade kommit fram. Gud, vilken lättnad det var.

 

 

 

Det är hemskt jobbigt att veta att man inte kommer åka iväg i vinter och åter ha underställ på sig typ 24/7.
Men också otroligt skönt. Jag har ju ett annat äventyr som väntar i höst. Ett som faktiskt är i Sverige.
Jag knappt vågat berätta det här för någon, eftersom jag själv knappt tror på det. Men nu är det ju faktiskt klappat och klart. Jag, Sanne, har en lägenhet i Malmö som väntar på mig. Jag har inget jobb ÄNNU i Malmö, men visst fan ska jag klara ut det också, väl? Livrädd för att flytta, men ändå mer livrädd för att stanna kvar i Mjölby en hel vinter. Malmö, jag tror allt vi kommer komma överens.