Läste Elsa Billgrens blogg och tyckte det var fint när hon hade skrivit olika minnen, och jag gjorde desamma. Nej, nu är det dags för att förbereda sig för jobbkväll, ja hör och häpna, Sanne ska jobba ikväll!

 

 

 

 

 

Emelie och jag skulle hem från Namibia. Vi mellanlandade i Johannesburg och fick inte platser bredvid varandra därifrån. Det var när vi flög från Johannesburg och lämnade Afrika. Då jag insåg att jag klarat en av mina största drömmar. Att resa till Afrika. Men det var inte glädjetårar som kom när vi lyfte från Johannesburg. Tvärtom. Jag kände mig så långt ifrån färdig med Namibia. Så fick jag mitt plastglas med rödvin och jag gav mig fan på, innan jag somnade mellan dom två bredaxlade männen, att jag skulle komma tillbaka så fort som möjligt.

 

 

Jag drog honom till mig igen, efter han försökt gå upp flera gånger. Och sista gången jag drog honom till mig, så somnade han på mitt huvud och jag inburrad i hans hals. Jag låg där och undrade hur han kunde somna så hårt i den ställningen. Men egentligen brydde jag mig inte så mycket om det, allt jag tänkte på att han skulle åka hem i övermorgon. Och jag som precis börjat bry mig om honom. Jag som annars hatar att sova ihop med killar som ska ligga för tätt med en. Och nu har jag en kille som sover på mitt huvud och jag är nöjdast i världen.

 

 

Jag tycker inte längre om när mina föräldrars vänner frågar vad jag ska göra hädanefter, eller vart jag ska åka denna gång. För jag vill inte få pappas sorgsna ögon på mig varje gång jag berättar. Jag vet att det är han som tar störst stryk när jag reser iväg. Hans klassiska fras brukar alltid komma i slutet, "Det är ju kul att hon tar för sig och reser nu medan hon är ung! Men självklart är det ju inte roligt när hon lämnar sin gamla pappa kvar här..."
Jag hatar att han väljer ordet lämnar. För det är verkligen inte det jag gör. Jag lämnar inte min familj och vänner när jag reser iväg.

 

 

Jag och Stine hade hunnit bo i Val Thorens i en vecka. Vi hade vår uppstartsguide, danska Kristoffer, som jobbade där förra året, som skulle hjälpa oss få igång all arbete. Men vi alla förstod att han blev uppstartsguide enbart för att festa sig igenom dagarna i Val Thorens. Kristoffer och jag fick aldrig någon riktig kontakt, dels för att jag var svensk och han var lite udda. Jag hade ju också fullt upp med att lära mig danskan och hänga med i diskussionerna på baren Snesko. Men så var det en kväll när vi går ut tillsammans och röker. Det var en av dom få stunderna vi kunde prata själva med varandra. Vi står där och småpratar och drar lite dåliga skämt för att inte göra situationen för krystad. Och så från ingenstans, så blir han gravallvarig och säger "Men Sanne, om du ens ska klara dig här i nästan fem månader, måste du börja prata med danskarna i baren Snesko." Jag blev så chockad över hans djupt seriösa råd till mig och fick bara fram på knagglig danska att jag verkligen försöker lära mig förstå danska snabbt men det är inte det lättaste. Han skakade av mitt svar snabbt och vi gick in igen till dom andra.

Kristoffer kanske inte hjälpte oss överdrivet mycket med uppstarten och han var väldigt udda med att vilja festa sönder men inte vilja prata så mycket med folk. Men visst fan fick han mig att vilja lära mig danska ännu fortare. Tänk om han hade fått se mig ett par veckor senare - Svenska Sanne, som inte är som dom andra svenskarna i byn. Nej nej, hon har ju blivit dansk.