Det är väl dags att skriva av sig, nu när man kommit hem. Sist jag skrev, så hade jag två veckor kvar i Val Thorens att njuta av. Och oj som jag försökte suga in allt och aa....NJUTA. Men självklart var det hemskt vemodigt också. Jag ska alltid tänka "detta är sista gången jag gör det här..." när jag ska åka hem från nått ställe. Sista veckan blev jag gråtfärdig efter alla våra pistvisningar med gästerna. Det hjälpte inte att vi hade så söta gäster den sista veckan. Och sista gången vi var ute och åkte skidor var så veeeeemoooooodig, usch!

Vi åkte hem lördagen den elfte, och skulle upp tidigt för att åka till flygplatsen med gästerna. Men självklart stoppade det inte oss att ha en kempefest kvällen innan. Stine och jag gjorde mat och blandade drinkar som vanligt i lägisen innan vi skulle gå till Snesko. Det var så fint att sitta tillsammans en sista gång och prata om va för konstiga saker som skett under hela säsongen. Ja, och sen gick vi till Snesko och det var som vanligt underbar stämning. Det bästa var att de som jobbade i baren var gamla säsongare, som kommit tillbaka för att hälsa på, och jao hoppa in och jobba i baren bara för dom saknar det och tycker det är så kul. Aaahh dom va så goa!!
Sen blev klockan ett och det var stängningsdags, och vi sjöng "Snesko-sången" en sista gång tillsammans och då blev jag blödig igen :-)))) Tittar på Stine och ser att hon också håller på att bryta ihop, sååå är vi tvungna att ge varandra en bamsekram :') Sen hjälpte vi till att städa i baren (som vi brukade göra, en gest vi guider gjorde, vi som älskade Snesko för mycket) medan vi grät och skrattade om vartannat. Den här gången hjälpte vi väl inte till alltför mycket men det kanske berodde på att nästan alla var lite för fulla, även Snesko-personalen...

Sen gick vi alla tillsammans till nattklubben Summit och va där till stängning. Och efter stängning blev de samma procedur som efter Snesko....alla börjar gråta och det blir kramkalas. Det var så jävla hemskt att lämna dessa underbara människor!!! Natten slutar med att jag får hjälpa Stine hem för hon var lite väl snabb med fiskshotsen :-)

 

Två timmar sömn, sen var jag uppe igen för att fixa det sista med min packning, och så fick man va glad och låtsas va pigg som en nötkärna en sista gång för gästerna. Eller på mig syntes det inte mycket, men min kära Stine såg helt förstörd ut. Trots all trötthet och bakishet som ångade om mig och Stine längst fram i bussen, så var det så ledsamt och märkligt att köra ut från Val Thorens och veta att man inte kommer tillbaka. De var nästan som man ville stoppa chauffören och hoppa ut i farten. Jag blev självklart åksjuk i bussen på min allra sista bussfärd. Jag har hållt mig hela säsongen på de vingliga vägarna??? Men självklart måste jag spy i bussen den sista gången... Sen hajar jag att det berodde på att jag aldrig varit bakis dom andra turerna men ändå...

Aja, tillslut anländer vi till Geneves flyplats och vinkar av dom sista gästerna och får flera kramar, ååh naw! Där på flygplatsen var dom andra slopetrotter-guiderna Carro, Dinah och Viktor som vi skulle möta upp vår hemfärd. För vi fick nämligen lyxen att köra själva hem i en liten minibuss! Så körde vi till Innsbruck för att möta upp resten av guiderna som skulle hem med oss. Så var vi totalt 8 guider + sjukt mycket packning i den lilla minibussen. Men det var myyyys att få se några av dom andra guiderna som man inte sett sen början av säsongen. Så anlände vi till Danmark på morgonen och mamma och pappa kom och hämtade upp mig för de var för ivriga för att låta mig åka tåg den sista biten hem. De va rätt märkligt att köra in i Mjölby igen efter nästan 5 månader och se jao.....att allt var precis som vanligt. Både skönt och jobbigt....mest jobbigt.

 

Så nu har jag varit hemma i lite mer än en vecka och är så RASTLÖS. Att gå från att jobba VARENDA DAG till att ha all tid i världen, det fuckar mitt huvud totalt. Även att inte vakna av pjäxor som stampar i golvet eller höra liften gå igång utanför fönstret. Har drömt om att åka skidor typ varje natt sen jag kommit hem, blöh saknar det så mycket. Saknar det speciellt mycket när jag kände mig så säker på skidåkningen i slutet. Nu är jag helt fast i det, nu kommer jag bli en såndär som ska åka på skidsemester varje vinter. Alltså äntligen har jag hittat en aktivitet som är för mig! Det blir garanterat för mig att komma tillbaka nästa år för semester till Val Thorens. Jag hoppas verkligen det blir av att Stine och jag åker tillsammans tillbaka, som vi väldigt gärna vill.

 

 

Sen vill jag väl avsluta med att tacka alla människor jag har mött därnere, för en helt fantastisk säsong. Aldrig trodde jag det skulle bli sån sammanhållning mellan oss guider, trots vi jobbade för olika resebolag. Jag hoppas innerligt att vi kommer ses mera framöver. Tack också att jag har blivit helt förälskad i danskar, kommer aldrig släppa min lilla danska familj som jag har nu. Och tack Val Thorens för ditt stora och fantastiska skidområde. Också för din rätt mysiga by, dock lite för backig för min smak... Tack också Val Thorens för att du är så högt opp, så jag har fått massa vita blodkroppar och fått höghöjdsträna ofrivilligt. Och till sist...tack Val Thorens för du har gett mig så många utmaningar som snökaoset och stenraset, så jag fick jobba ännu hårdare som guide. Ibland gjorde du det inte lätt för oss, men det var de värt! Jag har varit dödstrött ibland och less på gäster, men aldrig kände jag någonsin att jag ville packa ihop och ge upp allt. För allt det bra med Val Thorens vägde upp såååå himla mycket med allt det dåliga. Val Thorens, du har fått en speciell liten plats i mitt hjärta och jag kommer nu aldrig kunna släppa dig under hela mitt liv.