Här ligger jag nyduschad, naken med flätor i håret och bara ÄR. Då kände jag för att blogga för en gångs skull.

 

Ni kämpar som fortfarande är här, jag har inte bloggat ordendligt på MÅNADER bara för det har varit så jävla mycket som har hänt det här ÅRET?? Har så gärna velat hinna skriva om allt så jag ska komma ihåg men det har inte hänt tyvärr...

 

 

 

I fredags kom jag hem från en skidguidekurs (för slopetrotter) på fem dagar i Danmark. När man tänker kurs så låter det som vi så fint satt på föreläsningar och hade det trevligt. MEN GLÖM DET!
Dessa dagar liknade mer militärläger. Vi höll på med samarbetsövningar i överflöd, gjorde rollspel för varandra, blev väckta mitt i natten två gånger för att springa tipspromenad/planera hur vi skulle fixa en hel skidort. Självklart skulle vi också prata skandinaviska, vilket mestadels egentligen blir danska. Så nu kan jag fan förstå och snacka mycket danska. Wihuuu
Som tur va så påminde det mig mycket om reseledarutbildningen så jag var lite mer "jaha här också" när vi blev väckta med kastruller och skrik, medan de flera andra fick en chock :-)

Men jag måste ändå säga att dom här fem dagarna har pressat mig så jäääävla hårt psykiskt. Skitsamma om dom tvingar mig ut att springa flera km och sen låta mig göra nån samarbetsövning. Det jobbigaste för mig var att våra instruktörer skulle försöka veta vad vi är för personer på dessa fem dagar. Fatta hur folk slogs om uppmärksamheten när vi var 69 pers. Och jag.är.verkligen.inte nån person som vill synas och höras bara för att. Jag vill göra det när jag har nått vettigt att säga. Eller ja, jag är nog mer en lyssnare än pratare såatteh.... de kändes ibland att dom inte fick se mitt riktiga jag. Det var många (TYVÄRR) som inte fick se min fantastiskt larviga humor och min passion för att va med om sånna här grejer. Jag VET ju att jag är en person som älskar att prata och skratta. Då var det svårt att höra att instruktörerna inte hade sett det så mycket... Älskar ju förfan att träffa nya människor i stora grupper. Jag vet ju det! Det var lika äckligt jobbigt som det var äckligt roligt. Jag kände aldrig att jag ville ge upp, utan jag ville bara bli bättre så jag en dag ska bli en könglig guide.

Trots detta vem-är-jag-dilemma under dagarna så träffade jag som sagt ännu fler goa människor. Åh asså reseledarfolk<3 Det är nått speciellt, som inte andra kan förstå.

 

Påväg hem från mitt i ingenstans i Danmark så somnade de flesta redan på bussen 10 sekunder efter vi satt oss. Men inte jag, jag var fortfarande i varv redo för att få en uppgift. Sedan när vi var i Malmö för sista tåget hem så kunde jag fortfarande inte somna och slappna av för huvudet var i högvarv. Jag var så trött pga av all sömnbrist. Men framförallt så jävla trött på att TYCKA, KÄNNA, ARGUMENTERA, GE/FÅ FEEDBACK OCH DISKUTERA. En halvtimme innan jag var framme i Linköping kunde jag slappna av och innan jag somnade så gav jag iväg världens high kick i ryck så jag skrämde personen bredvid jag satt med :-)

När jag var framme och skulle släpa min jävla väska för trapporna så var jag nära på att bryta ihop. Tackade ändå nej när en snäll gubbe frågade om jag behövde hjälp? Mötte pappa och kände bara för att lägga mig på asfalten men orkade inte ens börja gråta? Eller ja, kan summera att jag var uttömd HELT. På allt.

 

Grejen att jag skriver så mycket om hur jobbigt det verkligen var är för att man kan aldrig förklara det "IRL" när man ska berätta vad man har varit på. Alla har en syn på vad man gör på en kurs och många har också en viss syn på vad reseledare/skidguider gör. Jag vet det, för det hade jag också innan.
Men nu vet jag att vara reseledare kan innebära ALLT. Man står inte bara där med sin fina pennkjol och scarf och ser söt ut. Vi förväntas kunna hinna med att göra allt. Är flyget försenat, ja då ska vi kunna ordna det också, tycker gästerna.

 

Jag förväntar mig inte att folk här hemma ska förstå allt jag har varit med om. Det kan ingen. Men att man iallafall ska vara öppnare med lyssna. Jag har hört folk fnysa när jag har sagt att min reseledarutbildning är det bästa jag har gjort och att jag kom närmare med många av dom i klassen än vänner jag har här hemma. Jag hajar att det låter en nypa överdriver men vafan, jag skulle inte säga det om det inte var sant?
Det är så svårt ibland för mig att veta hur jag ska föra mig, för att jag har en sida när jag är med dom jag har träffat på reseledarutbildningen och skidguidekursen, och en annan sida när jag bara är hemma. Men dom båda sidorna är JAG. Och det känner nog alla igen som har varit borta ett tag från sin lilla värld här hemma, no matter vad man har gjort utomlands. Det ÄR en jäkla tankeställare och man ifrågasätter mycket vem man egentligen är.

 

 

 

Det var INTE tanken att jag skulle skriva en bok om det här men...aa nu blev det så. Kort sagt vill jag bara säga att försök komma iväg från ditt lilla samhälle med jämna mellanrum. Bara för att få lite perspektiv. Gör vafan du vill, bara du kommer bort och träffar nya människor. Som sagt, det kan räcka att bara va borta i fem dagar i Danmark och försöka bygga en liten träbro med danskar och norskar, för att få lite perspektiv.