Vakna tidigt av att de ringer för att farmor blivit ännu sämre. Att gå upp och veta att farmor inte kommer att klara denna dag. Att vilja lägga sig i sängen igen men ändå tvinga sig till skolan. Det var min morgon. Sedan gå runt i skolan och egentligen tänka på när farmor kommer att dö? Gå hem igen och på vägen hem försöka förbereda sig på att jag kommer att få reda på att farmor är död. Att tänka att jag oooooorkar verkligen inte gråta mera, känna dåligt samvete eller ständigt försöka göra något. Men ändå finns hoppet i en och man tänker att hon KAN kanske blivit frisk, fast det var i princip omöjligt. Och så kommer man hem, som väntat, att hon inte orkade mer. Det känns så konstigt nu att jag inte längre kan säga att jag har en farmor. Inte hälsa på farmor hemma hos henne. Otänkbart just nu. Men det smälter det också antar jag. Redan nu är jag lugnare och man vet ju faktiskt att det är bättre såhär, när hon var så sjuk. Efter att hennes hjärta har fått kämpa så länge så får hon äntligen vila.