Klockan är halv ett och jag har gråtit en skvätt. Mammsen o jag somna i soffan och efter en timme vakna jag av att jag inte hade sett Tyson på ett tag. Då kommer dendär klumpen i magen och jag flyger upp ur soffan o börjar gå igenom varje rum i huset. Öppnar garderober, tittar under sängar, skakar på matskålen men han kommer inte fram. Direkt får man sånnadär flashbacks och jag ser mej framför hur Tyson springer över till Lidl och en bil hinner inte bromsa i tid....
När jag väl letat i varenda vrå och tänt varenda lampa tar jag mitt sista hopp och tänker att jag får gå ut o börja leta i trädgården då. Mamma säger åt mej att ta med mej räkor som jag kan ställa på altan så länge haha. Då. Just när jag ska öppna altandörren ser jag en svart sak sitta på asfalten precis utanför. Det räcker med att jag öppnar dörren så trippar min bebis in utan att protestera. Klumpen och gråten i halsen försvinner på 3 sekunder och jag går runt och bär på min lilla bebis och min bebis spinner så gulligt sååå. Herregud vad skulle jag göra utan Tyson!? Det börjar gå överstyr att jag ska börja gråta så fort vi inte ser han. Tur att han är dum nog att inte gå långt utan sätta sej i busken bredvid.
Jahajaa , ett till inlägg enbart om min katt. Nej, då måste jag skriva lite om min dag också isåfall.

Bodaborg. Klockan åtta utanför församlingshemmet. Överglada (kristna) hyperpositiva människor samlade. Och jag. Fantiserade om att slå till någon när jag cycklade till församlingshemmet. Seriöst jag skämtar inte. Folk som sjunger i bussen. Överdriver. Jag höjjer musiken på mobilen. Försöker tänka att det är snart över. Framme vid Bodaborg. Opepp som bara den. I början gick de skit. Jag blev ännu mer förbannad och tävlingsgalen. Sen flöt de bara på och vi fick 7 stämplar. Då lätta humöret allt och dagen kändes mkt mer lyckad. Tillbaka till bussen med en godispåse, glad. Och vi hinner börja se filmen i bussen i en kvart. Sen börjar några sjunga igen. Herregud vi kollar på film för i (...behärskar mej) JÄRNSPIKAR. Jag blir förbannad igen och drar på musiken i mobilen igen. Blir glad och halvsover genom halva hemresan. Börjar vakna till igen av Anders röst i mikrofonen i bussen. Inte de roligaste att bli väckt på. Överpositiv igen såklart. Jag tänker bara att jag vill hem till soffan och sova igen alla timmar jag har tappat imorse.
Lite överdrivet med klag kanske? Men jag har min anledning, hej pms, har saknat dej!

Nääääääee nu ska jag sova och INTE gå upp klockan sju imorgon! Ahhh what a feeling!